I tvillingarnas tecken….
Polen ligger mycket nära, och långt borta.
Inledning
Nära, geografiskt. Med flyg tar det bara en och en halv timme till Warszawa. Flera gånger om dagen, direkt från Arlanda. Ytterligare flygförbindelser från Skavsta. Färjetrafiken över Östersjön är mycket tät, även den. Från Ystad avgår tre färjor dagligen, och det finns dagliga förbindelser från Nynäshamn och från Karlskrona. Polen är Sveriges största handelspartner i denna del av Europa. Större än Ryssland, och större än de tre baltiska staterna tillsammans.
Men mentalt och kulturellt ligger Polen långt borta. För majoriteten svenskar är det ett okänt och motsägelsefullt land. Svårt att förstå sig på. Bilden av knäböjande arbetare i blåställ från varvsstrejken 1980 var förbluffande. Man föreställer sig ett traditionsbundet samhälle med för svenskarna främmande, katolska värderingar. Idag uppfattas landet som en potentiell bromskloss i EU-samarbetet. Ett land av nationalister och oresonliga rysshatare som stirrar bakåt, istället för att se till möjligheterna framåt. Det dynamiska ekonomiska uppsvinget passar inte in bilden. Därför uttrycker man förvåning när man ser det.
Klichéerna om Polen är många, kunskapen begränsad. Kan verkligen tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski, den ene president, den andre premiärminister, och diktare som Wislawa Szymborska och Czeslaw Milosz, eller en världsreporter som Ryszard Kapuscinski, eller regissörer som Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Zanussi, eller tonsättare som Krzysztof Penderecki och Henryk Gorecki komma från ett och samma land? Vad har gemensamt sådana intellektuella som Adam Michnik eller Bronislaw Geremek med tusentals polska rörmokare och städerskor i våra hem?
Den polska politiken är svår att förstå sig på, även för den som noga följer den. Det är ett land som ligger öster om Väst, men väster om Öst. Dess politik, inte minst dess utrikes- och säkerhetspolitik, präglas av det. För Sverige är det ett viktigt land. Polen ligger alltför nära och är alltför stort för att bara kringgå det. Inom EU kan Polen vara en viktig allierad eller en irriterande nejsägare. Och det kan vara en välkommen samarbetspartner och en betydligt större handelspartner än det redan är.
Hur har de fått makten?
Lech Kaczynski blev vald till president i allmänna val i oktober 2005. I första valomgången blev han tvåa, med ca 33 procent röster. I andra valomgången två veckor senare fick han 54 procent. Valdeltagandet låg kring 50 procent.
Parlamentsvalet hölls två veckor efter presidentvalet. Valdeltagandet stannade på 40 procent. Tvillingarnas parti, PiS, Prawo i Sprawiedliwosc (Lag och rättvisa) fick flest röster, 27 procent. Huvudmotståndaren som besegrades med liten marginal var ett utpräglat högerparti vad gäller värderingar, liksom PiS, men i ekonomiska frågor mer renodlat nyliberalt parti, PO, Platforma Obywatelska (Medborgarplattformen). Det leddes av duon Donald Tusk, som vann presidentvalets första omgång, men förlorade mot Lech Kaczynski i andra omgången, och Jan Rokita, som skulle bli premiärminister, men fick inte tillräckligt underlag i Sejmen i och med att PO hamnade på andra plats.
PO och PiS förenades länge i sitt motstånd mot den då sittande SLD-regeringen av postkommunister, eller självdöpta socialdemokrater (SLD, Sojusz Lewicy Demokratycznej, står för Det demokratiska vänsterförbundet). Både PO och PiS försäkrade gång på gång att de skulle regera tillsammans efter valsegern. Folk var övertygade om att man röstade på en PO-PiS-regering (”popis” betyder ”uppvisning” på polska). Men valkampanjen ställde dem mot varandra. Den gemensamma fienden, SLD-partiet, raderades ut, nästan helt, som straff för korruptionsskandaler och arrogans. SLD reducerades från över 40 procent i valet år 2001 till endast 7 procent hösten 2005. Efter valen inledde PO och PiS koalitionsförhandlingar. Men dessa strandade fort. Det större och därmed initiativhavande PiS bildade istället regering med populister från Samoobrona (Självförsvar) och tokhögern från LPR, Liga Polskich Rodzin (De polska familjernas förbund). De var de enda tillgängliga alternativen till PO i Sejmen. Någonting som bara några veckor tidigare verkade vara otänkbart, nämligen att medverka till göra dessa två udda partier rumsrena, blev verklighet. Jaroslaw Kaczynski förklarade att detta var ett litet pris för att kunna förverkliga idén om en moralisk revolution och en nystart för Polen. Uppbyggandet av den kommunistfria ”fjärde republiken” (perioden 1989-2005 var den enligt PiS misslyckade ”tredje republiken”) var ett historiskt företag som motiverade en koalition med djävulen själv.
Till premiärminister utsågs Kazimierz Marcinkiewicz, en värdekonservativ och ekonomiskt nyliberal galjonsfigur. Jaroslaw Kaczynski tyckte att det skulle bli för svårt för allmänheten att klara av att se tvillingarna på de två viktigaste posterna i staten. Han fördrog att styra från baksätet, till att börja med. Men efter åtta månader tyckte han att Marcinkiewicz blev alltför självständig och alltför populär, och att allmänheten ”mognade” till att se honom själv att ta emot nomineringen till premiärminister från president och tvillingbroder Lechs händer.
Tvillingarnas väg
Bröderna Kaczynski är inga noviser i politiken. De är födda och uppvuxna i Warszawa. Lech tillbringade många år i Gdansk, där han var aktiv i den fackliga demokratirörelsen Solidaritet, i närheten av Lech Walesa. Båda var aktiva i Solidaritet, såväl under dess storhetsår 1980 och 1981, som tidigare, under kampen mot kommunistdiktaturen på 1970-talet, och senare, när Solidaritet kämpade för att överleva i underjorden efter ”krigstillståndet” som general Jaruzelski utlyste mot Solidaritet i december 1981. För en bredare allmänhet blev de dock kända redan som tolvåringar, i ett helt annat sammanhang. År 1962 uppträdde de tillsammans i en då mycket populär barnfilm under titeln ”Om två sådana som stal månen”.
Parallellt med politiken ägnade sig Lech Kaczynski åt forskning. Han blev professor i juridik på universitetet i Gdansk. Jaroslaw har hela sitt liv varit en mer renodlat politiker. Han är betydligt mer aktiv och drivande än tvillingbrodern Lech. Han har bildat politiska partier, uppträtt som strateg och ”kungamakare” i kulisserna när regeringar förhandlats fram, han har sprutat ur sig (konservativa och nationella) idéer och partiprogram. Det var han som efter den historiska kompromissen vid ”Det runda bordet” förde hemliga samtal mellan Solidaritet och kommunisterna, då på uppdrag från Lech Walesa. Det var så Tadeusz Mazowieckis första demokratiska regering bakom Järnridån kom till sensommaren 1989.
Både Lech och Jaroslaw spelade en framträdande roll vid Lech Walesas sida de första åren under dennes presidentperiod 1990 – 1995. Men bara fram till den tvära brytningen 1992. Efter avgången från presidentens kansli påbörjade bröderna Kaczynskis en ”ökenvandring”, med tynande opinionsstöd för deras då aktuella politiska skapelser och noll politiskt inflytande. Lech hann dock med en period som chef för Högsta kontrollkammaren (motsvarigheten till Riksrevisionsverket). År 2000 plockades Lech Kaczynski fram från sin professur i Gdansk och utnämndes till justitieminister i Jerzy Buzeks svaga konservativa regering. Han blev genast en medial stjärna som en hårdkokt sheriff. Det öppnade vägen till ett storartat politiskt comebeck för de båda bröderna. Jaroslaw ledde då ett nybildat parti Lag och rättvisa, PiS, som förmådde samla endast en mindre skara de närmast trogna.
Men nu ökade dess popularitet steg för steg. Justitieminister Lech byggde medvetet upp sin bild som en orädd rättstjänare och motståndare till mesar och liberaler. I populistiskt manér gjorde han sig känd som anhängare av dödsstraff (som han visste inte kunde införas pga. Polens internationella förpliktelser). Han genomförde en skärpning av straffskalan och talade sig varm mot ”de kommunistiska kvarlevorna” i samhället. Tillsammans med ideologen och pådrivaren, brodern Jaroslaw, kritiserade han Tadeusz Mazowiecki för att denne inte omedelbart gjorde slut med de gamla kommunisterna, utan tillät dem ömsa skin till kapitalister. De valde att bortse ifrån att överenskommelsen vid ”Det runda bordet” från 1989 var en kompromiss, en epokgörande sådan, som fick kommunisterna att lämna ifrån sig makten utan strid. Priset var löftet att de inte skulle förföljas. Kaczynskibröderna var själva synnerligen flitiga deltagare i ”Det runda bordets” överläggningar. Idag säger de att kompromissen som ändade kommuniststyret i hela östblocket bara var en öppning. Överenskommelsen behövde inte respekteras när man väl fick makten. Att kommunisterna inte fullständigt tillintetgjordes var ett svek. Lech Walesa betecknades som förrädare.
Lech Kaczynski fortsatte att bygga upp sin karriär. Han blev borgmästare i Warszawa. Han profilerade sig ännu mer som nationalistisk och konservativ politiker samt som försvarare av de svaga och marginaliserade, de som var markandsreformernas förlorare. Därmed skaffade han sig en social och antiliberal profil. Internationellt uppmärksammades han för sitt förbud mot de homosexuellas demonstration, den s k Prideparaden, i Warszawa år 2004. Ett år senare fick han ta tillbaka förbudet.
Det var ett demokratiskt mandat som Kaczynskis fick hösten 2005. Valen gick helt korrekt till, även om valdeltagandet var katastrofallt lågt. Det var endast ca 11 procent av hela väljarkåren som röstade på Lag och rättvisa (40 procent av 27 procent), men det visade sig vara tilltäckligt för att bilda regering. Stödet för regeringen har minskat kraftigt, men opinionssiffrorna för PiS är i stort sett desamma ett och ett halvt år senare: ca 25 – 27 procent. Skillnaden är att PiS ”ätit upp” koalitionspartiernas väljarbas. Det landsbygdspopulistiska Samoobrona och det ultrakonservativa LPR reducerats till marginella grupperingar som balanserar på gränsen eller under den 5-procentiga spärren för att få komma in i parlamentet. Det har gjort dem till de argaste motståndarna till ett eventuellt nyval. De riskerar att förpassas ut ur Sejmen. Det oppositionella PO (Medborgarplattformen) ligger något högre, kring 30 procent. Även inför valet 2005 gav opinionsinstituten PO bättre siffror än PiS. Felet kunde bero på att många, inte minst de med bättre utbildning, skämdes att säga att de höll på Kaczynskis. PO uppfattades som mer salongsfähig. Det konservativa och antikommunistiska PO har dock aldrig varit något politiskt alternativ till PiS. Båda har sina rötter i Solidaritetsrörelsen. PO:s sociala retorik är dock mindre populistiskt och mer öppet marknadsekonomisk. Först försommaren 2007 har ett center-vänster alternativ dykt upp. Det förkortas LiD, Lewica i Demokraci, (Vänstern och demokraterna), en samverkan mellan SLD, dvs. gamla kommunister, numera socialdemokrater och Demokraci.pl, d.v.s. det tidigare reformdrivande men nu tynande partiet med många namnkunniga intellektuella center-vänster liberaler. Den tidigare presidenten Aleksander Kwasniewski (1995-2005) har ställt sig i spetsen för det.
Bröderna vet vad de vill för Polen
Social och historisk rättvisa är några av PiS starka kort. Det finns många äldre Solidaritetsmedlemmar och demokratiaktivister som får klara sig på ytterst magra pensioner, kanske 1000 zloty eller mindre i månaden. Samtidigt kan en granne, en f d funktionär i den kommunistiska säkerhetstjänsten, som hade goda inkomster under alla sina pensionsgrundande år, få tre, eller fem, eller ännu fler tusen zloty i pension. ”Det var inte ett sådant Polen vi kämpade för”, säger de förfördelade. Många i den gamla maktapparaten höll sig väl framme vid privatiseringar av statlig egendom. De utnyttjade sina kontakter och sin kunskap till att komma över de intressantaste bitarna av de gamla socialistiska företagen. Det förstärkte intrycket av att övergången från kommunism till kapitalism var en intern angelägenhet inom eliten. Enligt Kaczynskis analys har en ny informell maktstruktur uppstått. Den består av gamla icke utrensade och ostraffade kommunistiska funktionärer och deras medlöpare (ibland hemliga angivare i demokraternas led). En skara naiva eller falska demokrater skänker dem legitimitet. Kittet som håller den nya eliten ihop (föraktfullt kallad ”salongen”) är en omfattande korruption, gamla lojaliteter samt en rädsla för att deras verkliga biografier ska blottas. Kaczynskistyrets uppgift är då att bryta denna maktstruktur, bekämpa korruptionen, rensa ut alla kommunistiska rester och avslöja hela sanningen om det förflutna. Utan detta kan man inte bygga en stabil demokrati och välstånd i landet, hävdar de.
Kaczynskis politiska idéer har fått praktisk tillämpning främst genom tre åtgärder. Att den militära underrättelsetjänsten (på polska: Wojskowe Sluzby Informacyjne, WSI) upplöstes, att en särskild myndighet för korruptionsbekämpning etablerades och att ”lustracja” (genomlysning) skulle genomföras.
Att välta bordet där det smutsiga spelet spelas
WSI ansågs vara spindeln i nätet för den dolda maktstrukturen. Denna tjänst för kontraspionage och disciplin i de egna leden fanns redan under kommunisttiden under ett annat namn. Efter demokratiseringen gick alla dess medarbetare igenom en verifieringsprocess. I kretsen kring Kaczynski tyckte man dock att dessa åtgärder var alldeles otillräckliga. Alltför många ”kamrater” från kommunisttiden, i flera fall med utbildning i Sovjet i bagaget, fanns kvar i organisationen. Genom informella kontakter hade de stort inflytande i regeringen, myndigheter, media och näringslivet. Endast en fullständig upplösning, en radikal offentlig exponering och massavsked kunde hjälpa, tyckte man. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski sade att saken var så viktig, att enbart den gjorde regeringskoalitionen med de ”obekväma” partners värd sitt pris.
Kritikerna menade att rapporten från WSI-upplösningen var mycket mager, att tesen om en dold maktstruktur inte kunde beläggas, att endast några få mindre kända journalisters samröre med WSI kunde bevisas, att rapporten var full av misstag och felaktigheter, och att rapporten blottlade den polska underrättelsetjänstens arbetsmetoder inför hela världen. Några utlandsplacerade medarbetares identitet avslöjades. De tjänade sitt land i god tro. Det skulle ta åratal att skapa en ny organisation, att rekrytera nya medarbetare och att vinna deras förtroende.
Att sätta fast mutkolvarna
Den nya myndigheten för korruptionsbekämpning som på polska förkortas CBA (centrala antikorruptionsbyrån), har fått mycket breda polisiära befogenheter och stora resurser. Den står över flera andra organ och tjänster som har liknande uppgifter. CBA:s aktioner har gett upphov till fler kontroverser än WSI:s upplösning. Den har genomfört några spektakulära gripanden av bl.a. höga tjänstemän på finansdepartementet och kända läkare på deras sjukhus. Båda miljöerna, de som hade makt att bevilja undantag från skatter och de som hade hand om vårdresurser, var på förhand utpekade som särskilt korrumperade. De misstänkta fördes bort i handbojor från sina arbetsplatser inför tv-kameror. Kritiken och fördömanden av CBA:s framfart nådde sin höjdpunkt i maj 2007 när en mutanklagad kvinnlig f.d. minister sköt sig i huvudet under husrannsakan i hennes hem, strax innan hon skulle föras bort. Aktionen filmades, även den, troligen i syfte att visas i tv, men filmen från ”misslyckandet” kom aldrig till någon tv-station.
Att få fram sanningen om det förflutna
Lagen om lustracja (genomlysningslagen) skulle ge kunskap om det förflutna, och avslöja kommunisttidens angivare. Upp till 700 000 personer, alla politiker och statstjänstemän, universitetsanställda, journalister, domare, skolledningar, företagsledare i företag med statligt kapital, m.fl., m.fl., skulle bli skyldiga att lämna en försäkran om att de inte var hemliga medarbetade till kommunisttidens säkerhetstjänst. Deklarationerna skulle kollas mot de bevarade arkiven. Lögnarna skulle straffas med avsked. Om man frivilligt erkände skulle det vara upp till arbetsgivaren att besluta om ett eventuellt avsked. Lagen skulle gälla alla, även de mest aktade demokratikämparna som betalade med fängelse för sitt engagemang mot kommunistdiktaturen.
Lagen som kom först 18 år efter kommunismens fall var inte det första försöket att göra upp med diktaturmedlöparna. Den tidigare lagen gällde endast de högsta politikerna och tjänstemännen. Varje enskilt fall prövades av en domstol. Processen gick långsamt. Mycket få fall kunde slutgiltigt avgöras. Otåligheten blev allt större. Den gamla säkerhetstjänstens arkiv, nu överfört till Institutet för nationell åminnelse, kritiserades för att inte duga som sanningens källa. En del akter saknades. En del förstördes innan kommunisterna gav upp kontrollen över arkivet. En del gömdes kanske undan, olagligt, för senare bruk som vapen i politiska strider. En del akter var, eller misstänktes vara, förfalskade, t.ex. av nitiska säkerhetsmän som skrev rapporter med påhittade agenter inom den demokratiska oppositionen som sina ”källor”. De som var med i kommunistpartiet gick fria, därför att de ändå var skyldiga att ange misstänkt ”antistatlig verksamhet”. De tvingades aldrig underteckna några samarbetsförpliktelser. Detsamma gällde givetvis säkerhetsfunktionärerna själva. Det var de som ägande sig åt utpressning, provokationer, de grillade fällor och drev folk till nervsammanbrott för att få dem att samarbeta. Nu framträdde dem i domstolarna som sanningsvittnen. De oppositionella demokraterna framstod däremot som misstänkta. Det blev en uppochnervänd värld. Argumenten för att göra något radikalt fick allt fler anhängare.
Det starkaste argumentet för en omfattande och omedelbar lustracja (genomlysning) var nog inte viljan att komma åt ”sanningen” om det förflutna, utan det att de då och då droppande avslöjandena förpestade det politiska klimatet i landet. Vem som helst, när som helst kunder vara ”demaskerad” med hjälp av gamla papper som ”läkt ut” till medierna. Därmed var offret slut som offentlig person. Utan domstol, utan möjlighet att försvara sig blev man för evigt fördömd.
Några av de mest förtjänta gamla demokraterna, bland dem Solidaritetsrådgivarna, den förste icke-kommunistiske regeringschefen Tadeusz Mazowiecki och 1990-talets utrikesminister, numera Europaparlamentarikern Bronislaw Geremek vägrade att skriva på ännu en ”självdeklaration” enligt den nya lagen. De tyckte att det fick räcka med att de som politiker hade gjort det några gånger tidigare. Det var under deras värdighet att på nytt avkrävas samma försäkran, att de inte var några skurkar. Europaparlamentet i Bryssel ställde upp i en storslagen manifestation till försvar för Geremek. I Warszawa anmäldes lagen till Författningsdomstolen. Där underkändes den. Ingen behövde längre lämna några försäkringar, ingen skulle avskedas eller fråntas sin förtroendepost. Bröderna Kaczynski lovade dock omedelbart att komma med ett nytt och bättre formulerat förslag.
Skuggorna finns kvar
Lustracja, dess nödvändighet eller dess skadliga verkan, fortsätter att vara föremål för en hett politisk debatt i Polen. Det är ett förgiftat arv efter den forna diktaturen. I olika länder har man tacklat det på olika sätt, t ex genom att ordna en sanningskommission som i Sydafrika, eller genom att göra arkiven tillgängliga för alla, som Stasi-arkiven i det tidigare Östtyskland. I flera länder, t.ex. i Ryssland, i Vitryssland m.fl., håller man istället känsligt arkivmaterial under lås och bom. Det gör man även i Turkiet, som strävar efter att införa EU-standard. Historiska illgärningar är tabubelagda och statens grundare hyllas (Lenin, Atatürk).
I Polen försökte man fullfölja den kompromiss som fick kommunisterna att fredligt lämna ifrån sig makten. Efter 18 år bröt den politiken samman. Misstaget som de demokrater som tog över 1989 gjorde var att de inte förutsåg det. ”Rättvisa” och ”sanning” har blivit stridsparoller för en yngre generation som hunnit växa upp under dessa 18 år. Kompromissen med kommunisterna från 1989 byggde ju på att vissa människor fick det bättre än andra i det nya samhället, och på att vissa sanningar lät man bli att forska om. 1989 var de nya makthavarna mestadels unga själva. De första demokratiska partiernas ytterligare ett misstag var att de inte sörjde tillräckligt för återväxten i sina egna led. Deras nybildade breda gruppering LiD är tänkt att ge bröderna Kaczynski en mach i nästa val, år 2009. Väljaruppslutningen kring föredettingar som Aleksander Kwasniewski, omgiven av flera ädla men synbart trötta gamla ansikten, ”köttberget” som somliga skulle säga, är emellertid inte som de hoppas på. Bröderna Kaczynski själva är i övre medelåldern (födda 1949), men runt omkring dem finns påfallande många yngre högerradikala fundamentalister. 1989 var de barn och kunde inte medverka till demokratins genombrott. Under följande år av omdaning hann de bli frustrerade som passiva åskådare utan ansvar. Nu är det deras tid som är inne.
De ungas stöd för Kaczynskis och deras lustracja (som ofta är lika med utrensning) handlar till en del om att främja de egna karriärmöjligheterna. ”Rättvisa” och ”sanning” fungerar i vissa fall som behändiga tillhyggen, och inte som rättvisan och sanningen.
Den unga generationens radikalism är ingen ny företeelse i polsk politik. Uppror och demonstrationer, med omvälvningar på politikens topp som följd, återkom med ungefär en generations mellanrum allt sedan Andra världskriget. Tidigare riktade sig protesterna mot det kommunistiska styret: 1956, 1968, 1976, 1980 och slutligen 1989. 1968 fanns det ett otäckt rasistiskt inslag, då någons judiska bakgrund användes som slagträ för att slå sig fram. På liknande sätt används den kommunistiska säkerhetstjänstens mappar idag: som redskap för att röja undan hindren på den egna karriärvägen.
I Kaczynskis Polen frodas ekonomin
En mäktig faktor som bidrar till Kaczynskis popularitet är den goda ekonomin. Våren 2007, tre år efter EU-inträdet, blomstrar den. Tillväxttakten våren 2007 var över 7 procent. Inflationen var låg, mellan 1 och 2 procent.
Ekonomerna säger unisont att de goda tiderna inte kommer att vara för evigt. Därför måste dem utnyttjas till en reducering av budgetunderskottet, nedskärning av statens utgifter, t.ex. för de internationellt sett höga transfereringarna för förtidspensioner och sjukbidrag. Subventioner till olönsamma företag måste man upphöra med och utrymme för att minska arbetsgivaravgifterna måste skapas.
De styrande politikerna rider dock på optimismens våg och drar sig för att lyssna på expertvarningarna. Det viktigaste för dem är att göra gemene man nöjd. Det aktuella läget på arbetsmarknaden, de stora löneökningarna och den rejäla ökningen av disponibla inkomster per person efter inflationen kommer att avgöra om de vinner nästa val.
Rädslan för arbetslösheten har släppt
Arbetsgivarna i vissa regioner och branscher måste numera slås om arbetstagarna, och betala dem bättre. Så är det även om den officiella arbetslöshetssiffran, över 12 procent för hela landet, fortfarande är den högsta i EU. Förklaringen är att arbetsmarkanden är stel. Flytten mellan regioner och branscher är tröga. En viss del registrerade arbetslösa arbetar svart i verkligheten. Registreringen i en arbetsförmedling behövs till att lyfta bidrag och till att ha en sjukförsäkring (bara anställda och registrerade arbetslösa har den). Hur många det rör sig om är det ingen som vet, men allt fler företag rapporterar svårigheter att rekrytera folk. Det har framförts farhågor om att arbetskraftsbristen, särskilt i byggnadsindustrin, kan hämma tillväxten, och t.o.m. hota ett rationellt utnyttjande av investeringsmedel från EU.
Lönerna jagar västeuropeiska nivåer
Den polska genomsnittslönen har passerat 1000 USD (knappt 7 000 kronor). Det betyder en enorm lyft från en nivå på några tiotal dollar före 1989. En löntagares inkomst får minskas med den genomsnittliga inkomstskatten på 19 procent. En arbetsgivares lönekostnad är istället nära 50 procent högre, när sociala avgifter räknas in. Köpkraften har ökat enormt, även om tempot inte är lika imponerade, i och med prisökningarna. Gigantiska köpgallerior med varuhus som Tesco, Auchan, Carrefour, Leclerc och allt vad de heter, öppnas på löpande band i och utanför större städer. Hushållens reala (efter inflationen) inkomstökning var 8,5 procent under år 2006. Det var tvillingarnas första helår vid makten. Det kan jämföras med en minskning av hushållens reala inkomster på 0,2 procent år 2004, året då Kaczynskis inledde sin valkampanj som slutade med deras seger hösten 2005.
Kaczynskis räknar inte pengar
Materiella vinster för egen räkning hör definitivt inte till bröderna Kaczynskis drivkrafter. I maj 2007 valsade premiärminister Jaroslaw runt i världspressens notisavdelningar efter att ha erkänt i en tidningsintervju att han saknar eget bankkonto. Sina sparpengar har han på mammas konto. Som skäl angav han rädslan för att bli anklagat för korruption om det skulle flyta in summor från okända källor. Allmänhetens förklaring är att Kaczynskis ringaktar allt som har med pengar att göra och att deras kunskaper om ekonomin är ytterst begränsade. Landets finanser har Jaroslaw Kaczynski anförtrott åt en känd nyliberal ekonomiprofessor Zyta Gilowska. Enligt en populär vits är det rätta svaret på frågan om vad Kaczynskis gjort för Polens fina ekonomiska tillväxt: ”Ingenting, som tur var”.
Polackernas levnadsnivå har gått upp från mindre än en fjärdedel av Västeuropas och Sveriges nivå vid tiden för markandsekonomins och demokratins intåg 1989, till ungefär hälften av EU-genomsnittet år 2007. Beroende på om man är optimist och tror på en tillväxttakt på över 5 procent under ett par decennier framöver, eller om man är pessimist och tror på bara 3 – 4 procent, kommer det att ta ytterligare minst 20 år, eller 50 och fler år, att komma ikapp Västeuropa. Tidsperspektivet är långt, men tempot är inte dåligt, och framstegen är påtagliga för de allra flesta.
Den polska tillväxtens följder för Sverige
Polen med sina 38,5 miljoner invånare har redan idag flera miljoner konsumenter som är lika köpstarka som här hemma. Polen är större än Ryssland som Sveriges exportmarkand. Under januari-mars 2007 sålde svenska företag för 6 520 miljoner SEK till Polen och för 4 902 miljoner SEK till Ryssland. Och det trots Rysslands väldiga intäkter från olja och gas och trots allt medialt intresse för ”den omättliga ryska marknaden”. Den polska marknaden är en del av EU:s inre marknad och den ligger nära geografiskt. Företagen i Sverige utnyttjar emellertid dess potential dåligt. Varje est, vars köpkraft är på ungefär samma nivå som en polacks, köpte svenska produkter för 1655 kronor medan en polack köpte för bara en tiondel så mycket (169 kr) under första kvartalet 2007. Skillnaden visar hur mycket den kulturella, historiska och mänskliga närheten betyder, när det geografiska avståndet och övriga förutsättningar, t ex EU-medlemskapet och köpkraften, är lika.
Utflyttning mindre attraktiv
Kostnadsökningarna i Polen minskar intresset för utflyttning av svenska företag och arbetstillfällen. Incitamenten för den s.k. utlokaliseringen till EU:s nya låglöneländer har aldrig varit speciellt starka. Fördelen med de låga lönerna vägs upp av lägre produktivitet, ökade transportkostnader, kulturella och språkliga skillnader samt en obekant och besvärligare byråkrati. Endast i några få branscher, som textil, kläder och skor, alltså arbetsintensiva men kapitalsvaga sektorer, har forskarna kunnat bekräfta allmänhetens uppfattning om en tydligare utlokaliseringstrend. Annars kan utflyttningen vara en del av en naturlig strukturomvandling i en mer komplex moderniserings- och globaliseringsprocess. Incitamenten att flytta tillverkningen till Kina eller Vietnam, eller att köpa färdiga produkter därifrån, är mycket starkare. Att sy upp en skjorta kostar ett par hundra kronor i Sverige, några tiotal kronor i Polen och några få kronor i Kina. I flera av ”de gamla EU-länderna”, inklusive Sverige, har frågan blivit politiskt känslig, utan hänsyn till företeelsens verkliga innebörd. När jobben försvinner, som i Västervik när Electrolux flyttade dammsugartillverkningen till Ungern, blir upprördheten stor. Men jobbutfytten till Polen och till de andra EU-länderna i Centraleuropa är bara en bråkdel och en förövning i en global rationalisering.
Myter om social turism och snyltare
Arbetskraftens fria rörlighet, en av EU:s viktigaste landvinningar, är än mer politiskt laddad fråga än den om företagens utflyttning. ”Den polske rörmokaren” som hotar att ta jobb från inhemska arbetare har blivit ett slagord att skrämma väljarna med. Det har påverkat valresultat i Frankrike och använts som slagträ i ett antal andra ”gamla” EU-länder. I Sverige hade vi debatten om ”social turism” och ”snyltare”, utöver den eviga debatten om invandring och integration. Uppgifter från Försäkringskassan visar att utbetalningar av barn- och sjukbidrag till Polen är försvinnande små.
Sverige tjänar inte på utvandrare från Polen
Efter Polens EU-inträde i maj 2004 har mellan en och två miljoner polacker sökt sig utomlands för jobbens skull. Allt är indirekta uppskattningar och några säkra siffror finns inte. De allra flesta har åkt till Storbritannien och Irland, två av de tre ”gamla” EU-länder som från början inte införde några restriktioner på arbetskraftens fria rörlighet. Det tredje landet utan restriktioner, Sverige, har tagit emot långt färre än väntat eller befarat. Löneökningarna och den krympande arbetslösheten i Polen gör att polackernas benägenhet att migrera över gränserna avtar.
Varför söker sig de bort från Polen?
Högre utvecklad arbetsmarkand lockar
Orsakerna till den stora migrationen efter utvidgningen är relativt lätta att peka ut. Det handlar om ”dåliga framtidsutsikter” där arbetslösheten, särskilt ungdomsarbetslösheten, spelar den främsta rollen. Men det är inte den enda anledningen. ”Dåliga framtidsutsikter för min del” är en fras som oftast återkommer i de polska utvandrarnas, eller de presumtiva utvandrarnas egna utsagor. Den innehåller mycket mer än svårigheter med att hitta ett välbetalt jobb. Goda utvecklingsmöjligheter som man eftersträvar inbegriper ett intressant jobb med avanceringsutsikter, trevliga arbetsförhållanden och uppskattning, bra chefer, ett minimum av byråkrati och strikta regler men stort utrymme för egna initiativ. Listan omfattar förväntningar som är naturliga på en utvecklad arbetsmarknad, men som många polacker upplever som otillräckligt tillgodosedda i Polen och lättare att hitta utomlands.
Bättre politisk stämning utan Kaczynskis
”Goda framtidsperspektiv” innebär också en hoppfylld politisk stämning, en känsla av att landet är i goda händer och på rätt väg, att samhället, regeringen och myndigheterna är till för att vid behov stödja och hjälpa den enskilde, och inte bara kontrollera och tillrättavisa, en känsla av att man behövs och att man är med och påverkar framtiden. Många intervjuade polska emigranter i Storbritannien eller i Irland säger rakt ut att de flyr undan Kaczynskistyrets kvävande hopplöshet. Många tillägger att de inte anser sig ha tid att vänta ut tvillingarna, eftersom de bara har sitt enda korta liv. Många säger också att de inte ser något parti som de skulle vilja lägga sin röst på.
Till Storbritannien för frihetskänsla
Det är lite svårare att förklara varför just Storbritannien och Irland har blivit så populära mål, men inte Sverige. Andra ”gamla” EU-länder, inklusive traditionella mål för polska utvandrare, som Tyskland, Frankrike, Österrike, eller också Holland, Spanien och Italien, har på grund av de restriktiva övergångsregler som de infört på upp till sju år efter utvidgningen, tagit emot ett begränsat antal polska arbetssökande, jämförbart med det restriktionsfria Sverige.
Rapporter1 från de hittills gjorda undersökningarna understryker betydelsen av kunskaper i det engelska språket. Men faktum är att många polska invandrare i Storbritannien och Irland kommer dit utan att kunna ett enda engelskt ord. De lär sig språket först på plats. Troligare är att språkkunskaperna är bara en del i en kulturell och politisk miljö som passar bättre eller sämre de nyanlända. I Storbritanniens fall har frihetskänsla, öppenhet och välkomnande attityd stor betydelse. I Skottland har man tagit fram ett ”eget” rutigt tygmönster för polacker, så att de inte skulle behöva känna sig sämre än äkta skotska släkter. Att det redan tidigare funnits många landsmän på de brittiska öarna gör inte saken sämre.
Till Irland för själsfrändskap
Att det lilla Irland blivit en så stark magnet för polackerna är en nyhet. Huvudförutsättningen är givetvis Irlands snabba tillväxt och suget efter arbetskraft. Men i många reportage uppmärksammas också att de vita och katolska polackerna integreras lätt och snabbt i det irländska samhället. Man talar till och med om ”mönsterinvandrare” som sedan de började anlända år 2004 inte provocerade en enda demonstration emot sig. Enligt Irlands Training and Employment Authority, FAS, har 330 000 polacker kommit till landet hittills. De utgör ca 5 procent av Irlands arbetsstyrka. Enkätundersökningarna visar att upp till hälften av polacker i Irland inte har för avsikt att slå sig ner för gott i landet.
Utan utländsk arbetskraft skulle Irlands tillväxt vara några procent lägre. Branscher som byggnad, livsmedelsindustri, hotell och restaurang skulle ha stagnerat på grund av arbetskraftsbrist. Fastighetsmarkanden, banker, försäkringar och flyglinjerna gläds åt alla nya kunder. Tidningar och tv, speciellt de som introducerat polskspråkiga bilagor och program, har mängder nya läsare och tittare. Upp till hälften av polacker i Irland arbetar som kroppsarbetare, den andra hälften är tjänstemän, eller specialister med högre utbildning: ingenjörer, arkitekter och dataexperter.
Kommer de att återvända?
Medaljens baksida är förlusterna för utvandrarlandet. De som ger sig av är i första hand arbetsföra och driftiga människor i sina bästa år, dvs. de som är mest eftersökta på arbetsmarknader i alla länder, och som mest bidrar till tillväxten. De utnyttjar mindre samhällsservice (skolor, sjukvård, bidrag, pensioner) än genomsnittet. De är i allmänhet bättre utbildade än genomsnittet. I den livliga polska debatten om utvandringen uttrycks ofta förhoppningar att en stor del av dessa människor efter några år återvänder och bidrar med sina erfarenheter till utvecklingen i hemlandet. Flera polska kommuner, företag och branschorganisationer driver redan informationskampanjer riktade till utvandrarna i syfte att locka tillbaka dem. I flera regioner, som i Warszawa, och i västra Polen, i Wroclaw (med svenska företag som Volvo, Electrolux, IKEA m. fl.), Poznan eller Szczecin, råder akut brist på arbetskraft, speciellt yrkesfolk inom byggnad, livsmedels- eller dataindustri, de höga genomsnittliga arbetslöshetssiffrorna till trots. Grova uppskattningar säger att det finns lika många svartarbetande ukrainare, vitryssar och ryssar i det polska jordbruket, på byggarbetsplatserna och i hemmen som det finns polacker i västländerna. Skillnaden i lönenivån mellan Polen och dess östra grannar är nämligen lika stor som den mellan Polen och länderna längre västerut.
Upp till hälften intervjuade utvandrare säger sig planera att återvända hem efter några år med sina sparade pengar. Men hur många som faktiskt kommer att göra det, beror på en rad oförutsägbara omständigheter.
Polen för EU. EU för Polen
Bröderna Kaczynski, främst premiärminister Jaroslaw, politisk strateg av rang, är skickliga schackspelare. Sina talanger tillämpar de fullt ut i Europapolitiken, i det polska nationella intressets tjänst, såsom de uppfattar det. Tider då den tidigare franske presidenten Jacques Chirac kunde säga att ”nu har ni missat chansen att hålla tyst” är definitivt förbi. Kaczynskis har tagit djupt intryck av förolämpningen, liksom den breda allmänheten i Polen gjort. Detta uttalande har säkert fått vida större verkan, med motsatt tecken än Chirac hade avsett. Kaczynskis har stöd från en majoritet polacker när de inte håller tyst i Europa.
Med det nya konstitutionella fördraget, ”Europas författning” som somliga vill ha det som, skall samarbetet i Europa fördjupas. Kaczynskis kräver att man i den processen tar hänsyn till det polska nationella intresset. Det allt överordnade intresset, oavsett vilken regering det än är, är den polska statens säkerhet och suveränitet. Dessa värden definieras på lite olika sätt av olika politiska krafter i Polen. Flera gånger i historien har man misslyckats med att bevara dem. Möjligen därför är debatten i Polen något häftigare än i andra länder. Nu gäller bröderna Kaczynskis syn. Att integrera den synen i ett enat Europa är en svårighet. Integrationens ivrare uppfattar den som ett hinder. Å andra sidan blir det inget enat Europa om man inte hittar en gemensam nämnare.
Om Polens ståndpunkt betecknas som ”snäv nationalism” (DN:s huvudledare, 07-06-10) drar polackerna slutsatsen att utlänningarna förstår väldigt lite av Polen. Då är det ingen större olycka om unionen splittras. Det som i så fall kan bli följden är en union med två hastigheter, de som vill integreras snabbare, och de som vill skynda långsammare. Det är inget som man önskar sig i Polen. Men Kaczynskis tycks ta den risken. Huvudlinjen är dock att man i Europas fortsatta integration lyckas inlemma även det polska nationella intresset. Unionens ledstjärnor är ju tolerans och enighet i mångfalden.
Historiskt betingad misstänksamhet
Polackerna gör en avvägning: hur mycket nationellt intresse är man beredd att offra/riskera för Europaintegrationens skull? Om omvärlden försöker få polackerna att förstå vilket värde Europaintegrationen har, inte minst för Polen, så frågar sig polackerna hur mycket omvärlden förstår av Polens historia och suveränitetens värde. ”Polen skadar sig själv mest om polskt veto stoppar arbetet med fördraget. Polen behöver europeisk solidaritet mest.”, säger tyskarna till Polen. ”Vi vill att EU blir framgångsrik (just nu hänger det på fördragsförslaget) men vi är inte beredda att ge tyskarna all bestämmanderätt i Europa. Inflytandet måste balanseras bättre, för integrations skull”, svarar polackerna. Kontroversen handlar om fördragsförslagets röstviktning. Det ger Tyskland många fler röster i kraft av den stora befolkningen. De gällande ”Nice-reglerna” ger Tyskland nästan lika många röster (29) som Polen (27), som har hälften så stor befolkning. På ett djupare plan handlar det om Polens historiskt betingade misstänksamhet mot Tyskland. Polackerna är skräckslagna med tanken på ett ”tyskt Europa”. Man föredrar ett ”europeiskt Tyskland” istället.
Två år efter sitt makttillträde gör Kaczynskis en markant annorlunda avvägning mellan Polens intresse och priset av att tillhöra EU. Från uttalade Euroskeptiker (dock ej EU-motståndare) före valet 2005, till bestämda anhängare av europeisk integration och Polens medverkan i den, dock inte till priset av vilka eftergifter som helst. Kaczynskis säger: ”vi kan kompromissa men inte kapitulera”.
Polska intressen
Det polska intresset av EU-medlemskap gäller de allra tyngsta frågorna. Den europeiska identiteten, civilisationssprånget, suveräniteten, säkerheten, i såväl militär, som i ekonomisk, särskilt energipolitisk, mening. Polackernas stöd för medlemskapet är massivt: 85 procent är glada att landet är med.
Identitet
Att tillhöra en alleuropeisk (från början västeuropeisk) sammanslutning befäster och vidareutvecklar den polska europeiska identiteten. Polackerna sätter värde på denna bekräftelse eftersom den var ifrågasatt under några decenniers östliga, dvs. rysk-sovjetiska, politiska och kulturella inflytande.
Lyft
Med hjälp från det rika Europa får man chansen till ett efterlängtat civilisationssprång till de utvecklade ländernas materiella nivå. Kaczynskiregeringen lägger stor möda på att strömmen av de europeiska resurserna ska tas till vara på bästa möjliga sätt. Warszawa och Bryssel har hittills varit överens om att huvuddelen av pengarna skall läggas på modernisering och investeringar för framtiden. Minister för Europaintegrationen Grazyna Gesicka har rykte om sig att vara en kompetent person.
Resurser som det handlar om är i en storleksordning som Polen aldrig tidigare haft tillgång till. Under budgetperioden 2008- 2013 har EU och den polska regeringen kommit överens om att spendera 11,7 miljarder euro på sociala program och utvecklingen av det mänskliga kapitalet. I kampen mot arbetslösheten kommer över en miljon människor att utbildas, t.ex. murare och andra byggnadsarbetare som idag flyr Polen. Ca 100 tusen personer kommer att få ”starta eget” - bidraget. Skolorna kommer att rustas upp. Med mera, med mera. 27,8 miljarder euro planeras för infrastruktur- och miljöinvesteringar (vägar, broar, reningsverk). 9,7 miljarder kommer att gå till innovativa företag för utveckling av nya teknologier. En särskild satsning på 2,27 miljarder kommer att göras i de eftersatta länen i östra Polen, medan den regionala utvecklingen i Polens alla 16 län kommer att gå på ca 16 miljarder euro.
Som alltid när EU-pengar är inblandade är anbudsförfaranden utannonserade och öppna för företag i hela unionen. Svenska firmor har hittills visat långt svagare intresse än deras konkurrenter från andra länder. De svenska handelsrepresentanterna i Warszawa oroas av att de svenska företagen håller på att missa det polska tåget. Det kan vara det mentala avståndet som är för stort.
Trygghet
Genom EU-medlemskapet stabiliseras Polens suveränitet och säkerhet. Polen har sin ”hårda” säkerhet garanterad genom NATO-medlemskapet. Men polackerna känner på sig att de varken kan lita fullt ut på NATO-stadgans artikel fem, ”en för alla, alla för en”, eller på alliansen med USA, som ligger långt borta. Man är på det klara med att Polen ligger i Europa. Och det är i Europa som Polens säkerhet ska säkras. EU ger en ”mjuk” säkerhet, utan de ”hårda” militära garantierna, men med långt fler och djupare solidaritetsband.
EU:s anseende i Polen har avsevärt höjts efter toppmötet mellan EU:s ledare och president Putin i Samara i maj 2007. Innan dess kritiserades EU och Bryssel för att inte försvara Polen energiskt nog i konflikten med Ryssland om vägran att importera det polska köttet. Det tolkades bittert som tecken på att Polen, och de andra ”nya” medlemsstaterna från andra sidan av den fallna Berlinmuren, inte betraktades som fullvärdiga EU-medlemmar. EU lät sig splittras, hette det i kommentarerna. EU:s solidaritet räckte inte till. I Samara försäkrade både Angela Merkel, EU:s ordförande våren 2007, och José Manuel Barroso, ordförande för EU-Kommissionen, att den ryska bojkotten var en angelägenhet för hela EU. Polen behövde inte ensamt möta den ryska utpressningen. EU-medlemskapet har visat sitt stora värde.
Otrygghet
Polen, som alla andra länder, formar sin säkerhetspolitik utifrån sina historiska erfarenheter. Den gäller Tyskland och Ryssland, som Polen ligger inklämt mellan. Dessa två europeiska stormakter har många gånger krigat med varandra på polsk mark, med allt vad det innebar av död och förstörelse. Under andra perioder har de samarbetat, också då på Polens bekostnad. Flera gånger har de styckat Polen, senast 1939, i inledningen av andra världskriget, då Hitler och Stalin i bästa samförstånd genomförde Polens så kallade ”fjärde delning”. De tre tidigare delningarna ägde rum i slutet av 1700-talet.
Ryssland
Idag är Polen och Tyskland allierade inom NATO och EU. Men Ryssland, fram till 1991 Sovjetunionen, har Polen just frigjort sig ifrån. Den polska utrikespolitiken efter 1989 har haft som huvudsyfte att vinna och befästa oberoende från Ryssland, bl.a. genom anslutning till EU.
Rysk naturgas och politik
Det rysk-tyska gasledningsprojektet på Östersjöbotten skall enligt planerna försörja flera EU-länder med rysk naturgas. Polackerna frågar sig varför ett EU-land, Tyskland, gör upp med ett icke-EU-land, Ryssland, om ett projekt som man uppfattar som skadligt för ett annat EU-land, Polen. I Polen menar man att Östersjöledningen handlar mindre om hot mot miljön och ännu mindre om pengar. Man betraktar det som ett helt och hållet politiskt projekt som hotar den polska säkerheten och suveräniteten. Polackerna befarar att risken för politisk utpressning ökar om Ryssland kan separera sin energileverans till Polen från leveranserna till Tyskland och övriga Västeuropa.
Den stora hotbilden idag är inte ett militärt angrepp, utan de opålitliga energileveranserna. Det har de tidigare sovjetrepublikerna, idag Rysslands självständiga grannar: Ukraina, Vitryssland, Litauen, Estland, Moldavien och Georgien fått känna av. Tyskland, Österrike och Italien fick också tillfälligt sänkt tryck i sina gasledningar. EU:s konsumtion växer snabbt, och merparten av oljan och gasen måste importeras från politiskt instabila länder i Mellanöstern, eller från Ryssland. Det är polackerna helt på det klara med. De vet att de inte kan klara sig utan Ryssland som energileverantör. Medan de västeuropeiska länderna importerar mellan 20 och 40 procent av sin energi från Ryssland, får Polen 75 procent av sin olja och nästan 100 procent av naturgasen från Ryssland. Och övriga Europa behöver allt mer, inte mindre, av rysk olja och gas. Därför talar även polackerna om ytterligare rörledningar från Ryssland till väst, men då skall de gå på land via Polen. Till exempel föreslås en gasledning, den så kallade Bärnstensledningen, via de baltiska länderna, Kaliningradområdet och Polen. Den stora fördelen utifrån polsk synvinkel skulle vara att ryssarna inte skulle kunna stänga av ledningen enbart till Polen utan att kunderna i t ex Tyskland drabbades. Därmed skulle man reducera risken för att Ryssland använder energin som politiskt påtryckningsmedel.
EU:s gemensamma energipolitik
Polen har länge velat höja sin trygghetskänsla genom att förmå EU till att anta skrivningar om en gemensam energipolitik. De skulle helst vara bindande. Gemensamma förhandlingar med leverantörerna, och ett gemensamt försörjningssystem, så att energibristen i ett EU-land, t.ex. till följd av en utebliven leverans, skulle kunna ersättas med bistånd från andra EU-länder. Ett sådant system förutsätter stora investeringar i infrastruktur (rörledningar, länkar, depåer, hamnar) som inte existerar idag. Det är en av flera anledningar varför ett bindande energisamarbete i EU inte blir möjligt på länge än. Men polackerna har lyckats sätta problemet på EU:s agenda. Medlemmarna i Kaczynskiregeringen frågar sig ständigt om framgången är tillräckligt uppmuntrande för att fortsätta att satsa på EU, eller om man skulle lägga mer krut på egna kontakter med t.ex. Centralasien, de Sydkaukasiska staterna Azerbajdzjan och Georgien, Mellanöstern och Norge. Det är inte antingen eller, utan det gäller bedömningen av nyttan med EU.
Polackerna är rädda för Ryssland, men gillar ryssarna
Ansträngningarna att skaffa energikällor som skulle kunna vara ett alternativ till Ryssland betyder inte att polackerna har en negativ inställning till ryssarna. Den polska ryssfobin är en myt. Kaczynskibröderna, liksom flertalet polacker, misstror de ryska myndigheternas avsikter. Man värjer sig mot de ryska påtryckningarna, mot utpressningen, mot försöken att återställa ryskt inflytande i Polen. Historiskt sett innebar det ett uppslukande i det ryska eller det sovjetiska imperiet. Det starka stödet till Ukrainas suveränitet har samma bakgrund. Ett självständigt Ukraina ses som en garanti för att det ryska imperiet inte återuppstår. Men polackerna i gemen betraktar ryssarna med sympati. Ibland ser man dem som olycksbröder som råkat ut för samma hemska regim. Möten mellan ryssar, vitryssar eller rysktalande ukrainare och polacker är täta och intensiva. Och de är konfliktfria, något som man ibland framhäver med förvåning. Det är rätt vanligt att polackerna anser sig vara förmer än ryssarna, vilket är för dessa ytterst irriterande. Men å andra sidan älskar polackerna den ryska kulturen. Det ges ut mängder översättningar från rysk litteratur, det pågår intensivt teater-, tv- och musikutbyte, trots politisk kyla på högsta nivå. Mediebevakningen är omfattande. Även det sedan gammalt stora handelsutbytet ökar år från år, trots bojkotter och restriktioner. Genomsnittspolackens kunskaper om Ryssland är relativt sett betydligt större än västeuropéernas.
Under den estnisk-ryska konflikten kring flyttningen av ett ryskt monument i Tallinn, i april 2007, kom kulturministern i Kaczynskiregeringen, Kazimierz M. Ujazdowski, med ett lagförslag om att rensa ut kommunistiska gatunamn och monument från polska städer. Bland några tiotal kvarvarande symboler för det kommunistiska systemet som skulle bort (de allra flesta var namn på gamla polska kommunister) fanns en handfull ryska eller sovjetiska namn. Det blev en internationell affär av saken. Ryska medier anklagade Polen för att stödja de estniska historierevisionisterna. Den polske kulturministern insåg att hans val av tidpunkten var klumpigt. Lagförslaget togs tillbaka. Alla polska regeringar sedan 1989 har bemödat sig om att inte provocera ryssarna i onödan. Kaczynskiregeringen är dock betydlig sämre diplomatiskt slipad.
Det är EU:s östpolitik som gör EU:s eventuella gemensamma utrikespolitik intressant för Polen. Man vill gärna vara med och påverka och utforma den. Precis som Tyskland ville se Polen i EU, vill Polen att de östliga grannarna, främst Ukraina, ska vara välmående och förutsägbara demokratier, med västlig orientering, dvs. med siktet inställt på framtida medlemskap i EU, låt vara i ett långt tidsperspektiv. Därför arbetar man, såväl regeringen som de polska representanterna i EU-parlamentet, på att öppna det perspektivet från EU:s håll. Först i tur ligger dock Turkiet. Även det landet har en lång väg och ett mödosamt arbete framför sig innan villkoren är uppfyllda och EU-drömmen kan bli verklighet. Polen har gjort sig känt som en stor vän av Turkiets EU-ambitioner.
Dessa papister
Polen, vid sidan av Malta och Cypern, är det mest religiösa landet i Europa, med över 85 procent människor som svarar att religionen är viktig i deras liv. Grekland, Italien, Spanien eller Irland, alla ligger de efter Polen i en mätning genomfört av Eurobarometer i december 2006. I skalans andra ända ligger svenskar, ester och tjecker med endast 30 procent och färre som tycker att religionen är viktig. Över 90 procent polacker säger sig tillhöra den romersk-katolska tron.
Den polska religiositeten hör till de mest spridda klichéerna om Polen. Bilden bekräftas av varje besökare från Sverige. Man slås av att kyrkorna är överfyllda på söndagarna, att prästerna och nunnorna går i sina fotsida rockar och kåpor, att korsen hänger i flera offentliga lokaler osv. Och så hade polackerna sin ”egen” påve som styrde i Vatikanen mellan 1978 och 2005. Men den bilden får nyanseras en smula.
Den polska religiositeten, mät som deltagande i den för katolikerna obligatoriska söndagsmässan, gick kraftigt ner de senaste 18 åren. På 1980-talet var nästan 60 procent i kyrkan varje söndag. Efter 1990 gick siffran under 50 procent. Idag ligger andelen något över 40 procent. I storstäder som Warszawa är det mindre än 30 procent. I det tätbefolkade sydöstra Polen ligger andelen långt högre, över 70 procent. Mätningarna är gjorda av kyrkans eget statistiska institut.
Sekulariseringstrenden är dock inte rak. Efter Johannes Paulus II:s död våren 2005 noterade man en tydlig stabilisering, och i en del avseenden, förstärkning av religiositeten. Något fler unga säger sig vara religiösa än tidigare. Det finns fler abortmotståndare. Det har blivit något fler som anser att det är fel att ha sex utan vara gifta (en femtedel). Det är bara en fjärdedel som säger sig stödja kyrkans förbud mot preventivmedel. I det verkliga livet måste det vara långt färre eftersom barnafödandet gick katastrofalt ner. Siffrorna från Eurostat visar att födelsetalet i Polen är det lägsta i EU. 2005 födde en polska i genomsnitt 1,24 barn. Medeltalet i unionen är 1,51 barn. Födelsetalet bör ligga på 2,1 om befolkningen inte ska minska. I början av 2000-talet fick befolkningsökningen minustecken (-0,1 procent år 2004).
Kyrkan har problem
Den katolska kyrkan i Polen har även andra problem än folkets ohörsamhet. Före 1989 sökte sig många till kyrkan, även sådana som inte var särskilt troende, för att uppleva en autentisk gemenskap. Kyrkan fungerade som en andlig motpol till den allestädes närvarande kommunistiska propagandan. I kyrkorna, i kyrkans lokaler, kring vissa frispråkiga präster eller helt enkelt i mängden av likasinnade kunde man finna tröst och stöd. Kyrkan kunde även fungera som en fristad åt aktiva regimkritiker. Den polske påven var en samlande gestalt och en obestridlig auktoritet. Hans blotta existens bidrog starkt till kommunistmaktens sammanbrott.
Efter 1989 hamnade den polska kyrkan i en helt annan situation. Många politiker i den nya maktens topp hade nära relationer med kyrkans män. För biskopar och präster var det alltför frestande att tacka nej till inbjudningar att stå på tribuner, i talarstolar och framför tv-kameror. På många håll i landet sökte kyrkan, och fick, tillbaka byggnader och egendomar som tidigare konfiskerats av den världsliga makten. Från predikstolarna gavs ”råd” vilka partier skulle en god katolik rösta på, vilka skulle man inte rösta på. Påven, så länge han levde, förbjöd prästerna att aktivt engagera sig i politiken. Förbudet gäller fortfarande, men tolkas mycket friare. Vissa biskopar gör ingen hemlighet av sina sympatier för de mest reaktionära krafterna i politiken, andra är öppna för dialog, t.o.m. med västern. På ena sidan finns det öppet politiska och reaktionära Radio Maria under fader Tadeusz Rydzyk, en stamgäst i de styrandes tjänsterum. Politikerna från den sittande regeringskoalitionen tävlar med varandra om ”fader direktörens” gunst och ställer mer än gärna upp för intervjuer och samtal. Radiostationen har en bred lyssnarkrets bland äldre, ensamma och sjuka människor. På andra sidan finns det prelater som publicerar sig i liberala tidningar och tv-stationer. Mellan dessa två ”fraktioner” inom kyrkan finns ett helt spektrum av åsikter och attityder. Hittills har sprickorna inte sprängt den polska kyrkan, men stämningen under ytan är ansträngt.
Ändå är trovärdigheten det kanske största problemet. Att tro på kyrkans ord (några andra maktmedel förfogar den inte över) var och är avgörande för kyrkans inflytande. Under kommunisttiden kunde kyrkan tiga i vissa fall, av taktiska skäl. Men sade man någonting, visste alla att detta kunde man lita på. Nu visade det sig att även några av kyrkans män inte var mer än svaga dödliga människor som lät sig brytas. Det har publicerats akter från säkerhetspolisens arkiv med kända prästers signaturer på papper om samtycke till hemligt samarbete. Det fanns alltså regimens medlöpare även inom kyrkan. Det mest spektakulära fallet gällde den nyutnämnde ärkebiskopen i Warszawa, Stanislaw Wielgus. Han tvingades meddela sin avgång under predikan i katedralen, i tv-kamerornas och presidentens närvaro, mitt under den högtidliga installationsceremonin. Några timmar innan, under natten, hade påven Benedictus XVI bett honom att träda tillbaka, förmodligen efter president Lech Kaczynskis personliga ingripande. Dramatiken kunde knappast vara större. Direkt efter Wielgus besked visade TV-kamerorna den applåderande presidenten i första bänkraden. Bakom honom fanns chockerade människor som hade kommit för att välkomna sin nye ärkeherde i Warszawa. De började ropa ”Skandal!”, ”Förräderi!” och de vecklade ut förberedda banderoller med stöd för Wielgus. Åsiktsyttringar av det slaget burkar knappast förekomma i kyrkorummen. De flesta Warszawabor, som hade följt affären i tv:s direktsändning den 6 januari 2007, och veckor innan, andades ut. En misstänkt ärkeangivare skulle inte bli deras ärkebiskop. Kunde man emellertid vara säker på att det inte fanns fler präster, t.ex. ens egna biktfäder, som rapporterade till den hemliga polisen? Kyrkans trovärdighet, dess värdefullaste tillgång, blev ifrågasatt.
Aborter: för ”livets” eller ”dödens” civilisation
Abortfrågan har länge delat den polska befolkningen. Kyrkans kompromisslösa motstånd har fått genomslag. Nu är hälften av befolkningen emot aborter, mot en klar minoritet för några år sedan. Det är många fler abortmotståndare bland yngre personer, medan det är fortfarande fler äldre som är för än emot. Opinionen i Polen rör sig från kommunisttidens fria aborter till en striktare abortsyn. På 1970-talet och tidigare var det vanligt för svenska kvinnor att åka över till Polen för att få abort, nu håller man på att öppna svenska mottagningar för polska kvinnor.
Aborter fortsätter att vara en het politisk fråga. Våren 2007 blev det en ny konfrontation i Sejmen, på gatorna och i media. Säkert inte den sista. Sedan mitten på 1990-talet gäller ordningen att aborter i princip är förbjudna, utom efter våldtäkt och incest, om mammans liv och hälsa är i fara, eller om fostret är missbildat. Det ärkekonservativa koalitionspartiet LPR ville ta bort undantagen. Till författningens skrivning om att staten skyddar liv ville det lägga till orden ”från befruktningens ögonblick”. Kaczynskis och deras parti PiS ställdes i ett besvärligt läge, eftersom de som goda katoliker förväntades skydda liv. De föreslog en egen mycket tillkrånglad författningsskrivning, med motiveringen att katolikernas skyldighet är att se till att antalet aborter, inklusive de illegala, går ner, och inte driva igenom formella förbud som inte efterlevs. Både LPR:s och Kaczynskis ändringar röstades dock ner i Sejmen. Den tidigare restriktiva lagen, men med sina undantag, står kvar. Företrädare för kyrkan dömde ut det regerande partiet, dvs. Kaczynskis PiS, Lag och rättvisa, för att det ”inte klarade det moraliska provet”.
Homofober
Kyrkans syn är inte lag i Polen när det gäller de homosexuellas rättigheter heller. Homosexualiteten avkriminaliserades i Polen redan 1932 Det innebär dock inte att homofobin försvann. I Sverige tog man bort förbudet att utöva homosexualitet 1944, i England först 1967 och i Nordirland så sent som1982. 1988 införde man i stället en lag som förbjuder ”promotion of homosexuality”, bl..a. i skolorna i Nordirland.
Roman Giertych, ledare för det ultrakonservativa partiet och tillika utbildningsminister, kämpar mot vad han kallar homopropaganda i skolorna. Han har tagit bort departementets finansiering för böcker som informerade om, eller propagerade för, enligt hans syn, homosexualitet. De homosexuella skulle inte få bli bjudna till skolor för att informera om sin situation. Ca 40 procent polacker håller med om att det finns för mycket av ”de homosexuellas propaganda”. Det är däremot bara tre procent som skulle rösta på Giertych själv och hans parti om det vore val nu.
Ewa Sowinska, medlem i LPR, valdes till barnombudsman efter en kohandel mellan Giertych och Jaroslaw Kaczynski. Hon sammanställde en lista på personal som arbetar med barn, där homosexuella enligt henne inte borde anställas. Listan överlämnade hon till regeringen för åtgärder, men Joanna Kluzik-Rostkowska, biträdande socialminister, avfärdade propån som kränkande mot jämlikheten och de medborgerliga rättigheterna. Sowinska gjorde sig till åtlöje i Polen och i hela världen när hon i maj 2007 sade sig vara oroad av att en av sagofigurerna i den brittiska tv-serien för små barn, ”Teletubys”, kunde vara homosexuell eftersom den bar en röd handväska trots att den såg ut som en pojke. Hon funderade högt om hon borde låta en barnpsykolog titta på serien om den inte var skadlig för barnen. Efter skrattreaktionerna avfärdade hon sina egna uttalanden i tidningsintervjun som ett ”missförstånd”. Någon utredning blev det aldrig mer tal om.
När Lech Kaczynski, som Warszawas borgmästare, förbjöd 2005 en gay-parad var motiveringen ”hot mot ordningen”. Som förevändning togs de högerextrema ungdomsgruppernas, som är mycket våldsbenägna, avisering om en motdemonstration. Den verkliga anledningen var nog Kaczynskis populistiska spel på den latenta homofobin. Gay-paraden ägde rum utan tillstånd. Protestmanifestationer för de homosexuellas rättigheter ordnades runt om i Polen. Följande år, 2006 och 2007, gick Prideparaden i Warszawa utan hinder. Kaczynskis förbud väckte opinionen i hela Europa. Tidningar och organisationer, Europaparlamentet och EU-kommissionen, alla uttryckte oro över de sexuella minoriteternas situation i Polen. I maj 2007 var svenska regeringsmedlemmar, och flera andra politiker, några för första gången i Polen, på plats i Warszawa för att ge sitt stöd till de polska homosexuella.
Efter tvillingarna
På toppmötet i Bryssel Midsommarhelgen 2007 stod tvillingarna Kaczynskis envishet i centrum för den nattliga dramatiken. Skulle deras historiskt betingade avoghet mot Tyskland att stjälpa uppgörelsen om det nya fördraget och därmed blockera vägen mot en fungerande EU? Polens befolkning är den allra mest EU-positiva i hela unionen. Det fick president Lech Kaczynski på plats i Bryssel, med tvillingen Jaroslaw på telefon från Warszawa, ta hänsyn till. Han fick skriva på ett slutdokument utan att få igenom sina krav, däremot med en hel del ilska från andra ledare emot sig.
De flesta polacker delar uppfattningen att en allt mer integrerat Europa är till gagn för Polen. Ett starkare Europa har större möjligheter att driva en mer verkningsfull miljö-, energi- eller handelspolitik. Även utsikter till en fortsatt utvidgning, till Turkiet, till Balkan, och till Ukraina, blir bättre, något som Kaczynskibröderna inser. Det återstår dock at se om de är beredda att ompröva sin Europapolitik efter erfarenheterna från Midsommarhelgen 2007, eller om man får vänta på ett maktskifte i Warszawa.
Polens roll i Europa och världen håller ständigt på att omvärderas. Polen som snabbt förändras håller på att söka sin plats i ett Europa och en värld som också de snabbt förändras. Tvillingarna Jaroslaw och Lech Kaczynskis tid vid makten är begränsad. Det är säkert. Vad som blir kvar av deras syn när de är borta, det är mindre säkert.
1 Se t ex Nicola Doyle, Gerard Hughes and Eskil Wadensjö”Freedom of Movement for Workers from Central and Eastern Europe - Experiences in Ireland and Sweden”
Sieps 2006:5, Maj 2006
VD, Polen, 070615
